Igår togs ytterligare ett steg närmare Utö. Då var det dags för första deltävlingen i Swimruncupen Stockholm - en träningstävling som arrangeras varje månad fram till sommaren. Och den kunde inte ha börjat bättre - +17 grader i solen och dryga 12 grader i vattnet. Spänd förväntan låg i luften - ett drygt trettiotal swimrunnare hade mött upp i Älvsjö utanför Ica för att testa hur träningen gått under vintern. På plats fanns givetvis även Victor & Peter från Trispot med våtdräkter och andra tillbehör samt representanter från företaget Amphibia Sport - som säljer bland annat smarta triathlonväskor men även praktiska prylar för simträningen.
En kvart innan start gick Elisabet från tävlingsledningen igenom banan och längden på sim- och löpsträckorna. Den längsta simsträckan var ca 80 meter eftersom man från början inte visste hur mycket temperaturen skulle gå upp före tävlingen. På första sträckan skulle Elisabet paca gruppen eftersom det blev ett par korsningar över vägbanan innan man var framme vid Långsjön. Vi springer lugnt ner sa hon. Jo, tjena - om lugnt tempo ligger på strax under 5 minuter per kilometer det vill säga..
När starten gick så var det som ett tåg gick. Tut, tut och iväg liksom. Jag gjorde mitt bästa för att hänga på men fick efter dryga 300 meter slå av på tempot - pulsen rusade iväg alldeles för fort. Det kändes som om jag vägde hundra kilo.. Kollade på klockan och såg att jag i alla fall hade ett tempo på 5:20 min/km - vilket är snabbt i min värld. Men resten av gänget var då redan en bra bit före mig..
Men så såg jag äntligen badplatsen! Äntligen dags för lite simma! Sprang glatt ner i sjön - påhejad av en liten men väldigt entusiastisk publik. Och så var det ju bara att komma igång.. men det tog lite längre tid att få ner andningen nu eftersom jag sprungit på rätt bra på första sträckan. Hade dock väldigt mycket nytta av mitt pass i söndags eftersom jag redan visste hur det kändes att komma ner i hyfsat kallt vatten. Till slut fick jag till andningen och kunde fokusera på simningen. Första simsträckan är alltid den knepigaste.
Lyckades nästan komma i kapp de sista i gruppen innan det var dags för att springa igen - vid andra simsträckan kändes andningen mycket bättre och lugnare. Det var inga problem att doppa huvudet och händerna hann aldrig bli kalla. Nu var jag ännu närmre de sista i gruppen. Det fick mig att tagga till!
Upp ur vattnet och sen en kort löpning till första stranden och i igen. Denna gång klev jag upp tillsammans med de sista i startfältet. Det kändes underbart att jag kunde ta igen lite under simningen! Upp och iväg igen - nu var det en något längre löpsträcka fram till nästa simning. Där kom jag ikapp killen som låg sist i startfältet. Visserligen sprang han ifrån mig så fort vi kom upp men det kändes bra att ha kontakt med en medtävlare i alla fall. Nu var det dags för den sista längre löpsträckan före den avslutande simningen. Drog ner dragkedjan i våtdräkten för att kunna andas bättre - väldigt glad för att jag skaffat en ny dräkt (Zone 3 Evolution Swimrun) där dragkedjan sitter fram - mycket mer lätthanterligt! Och tack vare calf sleeves i neopren så behöver jag inte heller släpa på nån dolme. Benen flyter perfekt ändå!
Kollade på klockan och kunde konstatera att min löpfart var helt ok - siktade på att hålla ett tempo strax under 6 min/km. Men då hände det! Precis när allt kändes som bäst så snubblade jag. Pang - rakt ner i backen. Skrubbade upp knäet och kände hur fotleden ömmade. Blev med ens tokförbannad - allt hade ju gått så bra fram till hit - skulle jag bli tvungen att bryta nu? Svor lite och linkade en bit - började sen provspringa - puh- det kändes helt ok. Tog upp farten lite till - ingen fara - fotleden gjorde inte ont. Kom igång på nytt och lyckades återigen få upp farten till 5:50 per km. Yippee- nu kör vi!
Till slut -framme vid sista simsträckan - där stod Elisabet och frågade om allt kändes ok inför sista simningen? Jadå - sa jag - inga problem. Fick en kort paus för korttagning innan jag plumsade i och simmade mot stranden och målet. Fick en stor välkomstapplåd av alla deltagare som stod där i solen och fikade efter målgång. Kände mig fantastiskt nöjd och glad över att ha genomfört denna tävling och dessutom pushat mina gränser än en gång. 12 grader är faktiskt det kallaste vattnet jag nånsin har simmat i - men ändå var det inte avskräckande kallt. Inga domningar i ansiktet eller frusna händer.
Jag var visserligen sist över mållinjen igår men vad gör det - alla andra deltagare var fantastiskt duktiga! Och vill man bli bättre måste man våga spänna bågen - det är trots allt bara början på säsongen. Och jag tror att den kommer bli något alldeles extra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar