Dagen började på bästa sätt - blev upphämtad i Handen av Ola som jag fått kontakt med via facebook då han ansvarar för Nynäshamn Triathlon. Väl på plats i Björkhagen träffar jag på flera andra ultrabekanta - innan start känns det alltid som ett mingelparty och solen värmde skönt (desto kallare var det i skuggan). Starten blev försenad med en kvart eftersom köerna till nummerlappsuthämtningen ringlade långa - men det var inte något negativt alls! Desto mer tid till att hinna prata lite - ta några selfiesar och kolla igenom att allt var med i vätskeryggan. Tailwind var det givna valet en ultradag som denna!
När loppet startade tog jag det lugnt - jag hade min förutbestämda fart att luta mig mot - 40 minuter per 5 km. Inte snabbare än så. Men det höll inte riktigt.. Efter prologen (loppet inleds med 3km motionsspår i Björkhagen) så var jag först själv - men sen kom två tjejer i kapp mig. Jag började haka på dem men insåg att de låg i ett något högre tempo än mitt tänkta. Skulle jag släppa dem? Först tänkte jag det men magkänslan sa till mig att tänka om. Och det visade sig vara ett väldigt bra beslut!Första delen av loppet är 17 km (med vätskedepå i Alby friluftsområde) och en hel del teknisk traillöpning på vägen dit. Men vår lilla grupp hade samma tänk - käka var 5:e kilometer - gå i uppförsbackarna och ta det lugnt i naturen. Vilket dock inte hindrade mig från att snava 4 gånger innan vi nådde asfalten i Tyresö.. Impade stort på mitt sällskap då jag reste mig o fortsatte som om inget hade hänt (de kunde ju inte veta att jag är en rätt van snubblerska).
Det var en helt fantastisk höstdag - och höstluften var härlig! Vi kom överens om att göra vårt bästa för att uppskatta detta även när vi skulle bli trötta och inte heller glömma bort att le hela vägen - oavsett hur ont det gjorde..
Vi fick till ett bra tempo och kilometrarna rullade på. Strax före 25 km kom Brakmaren-backen - som känns som en vägg! Men uppför kom vi och där var det en ny vätskedepå! Fyllde på med vatten och blandade ner en ny omgång Tailwind med koffein. Bra för att hålla huvudet piggt. I min ursprungliga blandning på 2 liter hade jag lagt i 6 skopor och det räckte precis ihop med lite barnsmoothies till denna depå som vi nådde efter att ha vart ute i 3 1/2 timme.
Det är allt för lätt att hänga kvar för länge i depåerna - alla funkisar är ju så peppande och glada! Vi var dock överens om att fortsätta så snart allt fix var klart - efter att ha tagit det obligatoriska fotot förstås! För finns det inte på facebook - så har det inte hänt! Solen hade nu gått i moln och kylan kom krypande. Det fick bli ett snabbstopp där jackorna åkte på. Vår fart skulle nu hållas på en jämn men lugn lunk.
Vägen fram till nästa vätskestation vid 34 km var en ganska alldaglig grus- och asfaltsväg. Här gick det att hålla ett något bättre tempo än i skogen. Det som höll oss tillbaka från att flyga fram var det faktum att nu började kroppen upptäcka att den fått jobba ett tag.
Benen hade nu börjat höra av sig och undrade varför de inte fick vila - men vi peppade oss med att vi nu avverkat mer än halva distansen och för varje steg vi tog var vi ett steg närmare målet. Vi var jätteglada vid 30 km-markeringen - nu var det bara 20 km kvar av loppet! En ganska ansenlig sträcka men ändå kortare än 50 km.. Asfaltssträckan var inte rolig men en bra mental utmaning - "fucking Assphalt" - blev ett uttryck som vi använde oss av en hel del där.
Vi jublade när vi kom fram till depån vid 34 km! Bara 16 km kvar- det är väl inget problem!? Det är ju knappt ett långpass.. Plötsligt blev vi medvetna om att det bara återstod 40 minuter fram till kl 16 - om man inte är förbi Tyresta By då så får man inte springa avslutningen på loppet. Vi plockade ihop oss och började springa mot byn - den var dock närmare än vi trodde och vi passerade med nästan 30 minuters marginal till reptiden.
Efter Tyresta By kommer en trailstig som är minst sagt teknisk. Och våra ben var allt annat än pigga - det fick bli en rask skogspromenad! För att pigga upp oss lite började vi sjunga diverse låtar - "We are the champions" & "like a Virgin -running ultra for the very first time" - var låtar som hördes i skogen denna dag! För när man sjunger får man ny energi o känner inte av tröttheten på samma sätt. Till slut nådde vi depån vid Dalarövägen och här fanns det chips! Något som vi längtat efter och pratat om hela dagen. Det var helt underbart att skopa åt sig en mugg full av chips och ta ett par glas cola. Har aldrig smakat bättre! Bara 8 km kvar till målgång! Jag tror det var här som vi alla började inse att vi faktiskt skulle klara det och ta oss hela vägen. Vilket kändes stort eftersom jag innan aldrig hade trott att jag skulle klara 40 km ens en gång..
När vi nådde marathonmarkeringen fick vi ny kraft! Nu var det distansrekord för samtliga i vår lilla grupp - Gemma var den i gruppen som hade gjort en full mara innan och nu var även hon utanför sin comfortzone. 3 km kvar till nästa vätska! Jag bjöd mina medspringare på geléhallon för att fira - och aldrig har de smakat så bra.. Kroppen - framför allt benen - kändes möra men huvudet var förvånansvärt piggt - min strategi att äta o dricka ordentligt hade funkat!
När vi till slut nådde Rudan-området bjöds det på öl i sista depån. Egenbryggt dessutom. Nu var det bara 3 km och 5 backar mellan oss o målet. Långt där framme såg vi även Christina! Vi pratade inte särskilt mycket den sista biten - men plötsligt så hade vi tagit oss upp för den sista långa och jobbiga backen och såg målet nedanför oss. 50 km - vi hade grejat det! När vi korsade mållinjen stod klockan på 7:54 - 6 minuter före maxtiden på 8 timmar. We are the champions - of the World! Lyckan var total - och samtidigt var det knappt att man fattade det själv! Jag hade genomfört min andra ultra! Marathon-Mia - denna ultragudinna - mötte oss med medaljer! Det fanns smågodis i massor och vi fick alla var sin SUM-t-shirt som jag kommer bära med stolthet!
Nu har man riktiga "bragging rights"!
