100 dagar till Ursviks Ultra 20 mars 2016

Det må vara 1000 år till julafton men just idag är det exakt 100 dagar tills det är dags.. Det var verkligen inte planerat men när en ultravän utmanade mig och ett gäng tjejer att skicka in en anmälan till Ursviks Ultra 45 km kunde jag helt enkelt inte låta bli.. Träningen under hösten har ju gått över förväntan och nu när det hunnit gå lite tid sedan HAM så känns benen härligt starka. Enda minuset den senaste veckan har varit en lindrig förkylning men tack och lov gick den över fort. Min enda tveksamhet kring Ursviks Ultra är att starten går kl 03.00 på morgonen och har man otur kan det vara riktigt jäkla kallt! Även om det just nu är varmare än någonsin. Men i goda vänners lag är allt möjligt!

Mitt senaste materiella tillskott är Tomtoms nya träningsklocka som kom igår - som ett brev på posten!  Den mäter pulsen direkt på handleden så att man slipper pulsbandet. Och så finns det lagringsutrymme för musik på den - enda mecket är 
att jag inte har Itunes så jag får lägga in lite skivor via dvdn på datorn eftersom jag annars använder Spotify när jag springer. Men det ska bli kul att testa denna multifunktionsklocka som kan mäta det mesta.

Jag har också lagt upp en träningsplan med hjälp av My Asics. Har ställt in den på marathonträning som ska vara avslutad lagom till Ursviks Ultra.

Eftersom det är bra att träna på att springa och det är kul att göra lopp har jag nu också ställt mig i kö för 6-timmars i Karlstad. Runt den 4 januari kan man få reda på om det blir någon startplats där. Det är ett inomhuslopp i slutet av januari - och jag vill så gärna testa på denna tävlingsform där man springer runt en 400 meters-bana så många gånger man orkar under 6 timmar. Bra mental träning om inte annat!

Hammarby Alpin Marathon eller inget varv är det andra likt..

Jag kan hålla med om att det verkar knasigt. Att springa ett marathon på en tvåkilometers-slinga. Dessutom att lägga denna slinga så att en tredjedel av banan går i en skidbacke. Uppåt - med 85 meters höjdskillnad per varv. För det blir ganska många varv och en hel del i höjdskillnad.. Men samtidigt så är detta just charmen med loppet - att det är lite knasigt och inte helt givet om det ska gå vägen.

Min vision inför loppet var att jag ville få till minst 10 varv och få ihop åtminstone en halvmara men samtidigt hoppades jag också på att orka något längre.  Backträningen under säsongen har i det närmsta varit obefintlig -förutom ett pass i Hammarbybacken knappt tre veckor före loppet då jag gnetade ihop 7 km (både upp- och nedför).

Min enda förhoppning denna vackra vinterdag var att jag under min runstreak (numera avslutad)  lyckats bygga upp en grundstyrka och uthållighet som jag skulle ha nytta av under loppet. Jag hade också ett par stavar med mig som hjälpmedel under loppet. Strategin var klar - gå uppför i hyggligt tempo och springa på nerför och på flacken så länge benen var med mig.

Eftersom nummerlappen först ska hämtas högst upp på toppen fick jag tillfälle att känna på backen på vägen upp till depån. Där blåste det rätt bra, kan man säga. Den första riktiga kylan hade också slagit till. Icebugsen greppade dock bra och kändes som det givna valet för dagens aktivitet.

Sammanbiten väntan inför start!

Fördelen med en kort slinga är att man kan ha alla prylar vid varvningen och snabbt nå dessa vid varvningen. Även om det fanns goda grejor i depån så hade jag lite komplement i form av chips och några gels med mig. Efter att ha lagt grejorna på plats så gick jag ner för berget (starten sker vid backens början) för att komma ur blåsten. Det var tillräckligt kallt ändå!

Äntligen var det dags för start och jag hittade lite folk som jag kände igen - bl a Sten Orsvärn från klubben som är ruggigt stark på alla långa lopp. Han pratade om att springa varje varv på 10 minuter - det är respekt! Själv hoppades jag att klara varje varv under 20 minuter..

Så var det äntligen dags att ge sig av! Tog det lugnt i början - ville inte stressa så jag hamnade bland de sista i ledet.  Backen kändes rätt lång på första stigningen men till slut var jag uppe. För att börja färden neråt igen - innan det var dags för nästa stigning.

Blev glatt överraskad vid andra varvningen då jag upptäckte att min fart var betydligt bättre än vad jag hade räknat med. Det hade gått på ca 16 minuter. Skulle jag orka hålla en sån fart länge eller var det dumdristigt? Kände att jag inte hade så mycket på att förlora att testa. Så jag fortsatte i samma tempo i 7 varv till. Sen började det onda att komma. Värst var det i stortårna. Skorna kändes för små när jag sprang neråt så tårna låg emot hela tiden - inte alls skönt. Fick ta det väldigt försiktigt nedåt och springa på mer när det var flackt istället. Nu började jag fundera på hur länge jag skulle fortsätta. Men 10 varv minst hade jag ju bestämt!

När jag gjorde min 10:e passering ville jag verkligen inte sluta trots smärtan i tårna. Benen kändes fortfarande bra. Halvmara + 5 km får det bli - tänkte jag. Det är ett bra mål & ett schysst långpass. Men när jag kommit dit så tänkte jag  - äh det får bli 4 timmar jämt och tog ett varv till.  Men där började jag känna hur krampen kom krypande i benen trots kopiösa intag av saltgurka under varvningarna. Så när klockan visade 27 km gick jag av banan. Men inte besviken utan väldigt nöjd! För jag hade lyckats med något som jag inte trodde var möjligt - att springa nästan 3 mil - varav en tredjedel är uppför!

Kan bara säga att Hammarby Alpin Marathon är ett kanonlopp - det är bra arrangerat och dricka-mat-depån är outstanding med tanke på det låga priset för loppet (250 kr).  Stämningen bland de som springer är fantastisk - alla peppar och hejar på varandra!

Det jag tar med mig till nästa års lopp är - för att springa backe bör man träna på - att springa backe! Och ha en storlek större i skorna (vilket jag egentligen vet men ändå inte tänkte på).  Och det är ingen nackdel att ha stavar som inte väger alltför mycket..

Nästa år - då jäklar ska jag ta hela marathonsträckan - det lovar jag!

Sörmland Ultra Marathon - det gick SUM smort!

Jag hade inga förväntningar på resultat när jag kom till loppet. Min enda tanke var att ha en fin dag i skogen - vädret skulle vara bra och allt jag ville var att testa - hur långt kan jag ta mig med den inte alltför omfattande träningen före loppet?

Dagen började på bästa sätt - blev upphämtad i Handen av Ola som jag fått kontakt med via facebook då han ansvarar för Nynäshamn Triathlon. Väl på plats i Björkhagen träffar jag på flera andra ultrabekanta - innan start känns det alltid som ett mingelparty och solen värmde skönt (desto kallare var det i skuggan). Starten blev försenad med en kvart eftersom köerna till nummerlappsuthämtningen ringlade långa - men det var inte något negativt alls! Desto mer tid till att hinna prata lite - ta några selfiesar och kolla igenom att allt var med i vätskeryggan. Tailwind var det givna valet en ultradag som denna!


När loppet startade tog jag det lugnt - jag hade min förutbestämda fart att luta mig mot - 40 minuter per 5 km. Inte snabbare än så. Men det höll inte riktigt.. Efter prologen (loppet inleds med 3km motionsspår i Björkhagen) så var jag först själv - men sen kom två tjejer i kapp mig. Jag började haka på dem men insåg att de låg i ett något högre tempo än mitt tänkta. Skulle jag  släppa dem? Först tänkte jag det men magkänslan sa till mig att tänka om. Och det visade sig vara ett väldigt bra beslut!

Första delen av loppet är 17 km (med vätskedepå i Alby friluftsområde) och en hel del teknisk traillöpning på vägen dit. Men vår lilla grupp hade samma tänk - käka var 5:e kilometer - gå i uppförsbackarna och ta det lugnt i naturen. Vilket dock inte hindrade mig från att snava 4 gånger innan vi nådde asfalten i Tyresö.. Impade stort på mitt sällskap då jag reste mig o fortsatte som om inget hade hänt (de kunde ju inte veta att jag är en rätt van snubblerska).

Det var en helt fantastisk höstdag - och höstluften var härlig! Vi kom överens om att göra vårt bästa för att uppskatta detta även när vi skulle bli trötta och inte heller glömma bort att le hela vägen - oavsett hur ont det gjorde..

Vi fick till ett bra tempo och kilometrarna rullade på. Strax före 25 km kom Brakmaren-backen - som känns som en vägg! Men uppför kom vi och där var det en ny vätskedepå! Fyllde på med vatten och blandade ner en ny omgång Tailwind med koffein. Bra för att hålla huvudet piggt. I min ursprungliga blandning på 2 liter hade jag lagt i 6 skopor och det räckte precis ihop med lite barnsmoothies till denna depå som vi nådde efter att ha vart ute i 3 1/2 timme.
Det är allt för lätt att hänga kvar för länge i depåerna - alla funkisar är ju så peppande och glada!  

Vi var dock överens om att fortsätta så snart allt fix var klart - efter att ha  tagit det obligatoriska fotot förstås! För finns det inte på facebook - så har det inte hänt!  Solen hade nu gått i moln och kylan kom krypande.  Det fick bli ett snabbstopp där jackorna åkte på. Vår fart skulle nu hållas på en jämn men lugn lunk.



Vägen fram till nästa vätskestation vid 34 km var en ganska alldaglig grus- och asfaltsväg. Här gick det att hålla ett något bättre tempo än i skogen. Det som höll oss tillbaka från att flyga fram var det faktum att nu började kroppen upptäcka att den fått jobba ett tag.

Benen hade nu börjat höra av sig och undrade varför de inte fick vila - men vi peppade oss med att vi nu avverkat mer än halva distansen och för varje steg vi tog var vi ett steg närmare målet. Vi  var jätteglada vid 30 km-markeringen - nu var det bara 20 km kvar av loppet!  En ganska ansenlig sträcka men ändå kortare än 50 km.. Asfaltssträckan var inte rolig men en bra mental utmaning - "fucking Assphalt" - blev ett uttryck som vi använde oss av en hel del där.

 

Vi jublade när vi kom fram till depån vid 34 km! Bara 16 km kvar- det är väl inget problem!? Det är ju knappt ett långpass.. Plötsligt blev vi medvetna om att det bara återstod 40 minuter fram till kl 16 - om man inte är förbi Tyresta By då så får man inte springa avslutningen på loppet. Vi plockade ihop oss och började springa mot byn - den var dock närmare än vi trodde och vi passerade med nästan 30 minuters marginal till reptiden.

Efter Tyresta By kommer en trailstig som är minst sagt teknisk. Och våra ben var allt annat än pigga - det fick bli en rask skogspromenad! För att pigga upp oss lite började vi sjunga diverse låtar - "We are the champions" & "like a Virgin -running ultra for the very first time" - var låtar som hördes i skogen denna dag!  För när man sjunger får man ny energi o känner inte av tröttheten på samma sätt.

Till slut nådde vi depån vid Dalarövägen och här fanns det chips! Något som vi längtat efter och pratat om hela dagen. Det var helt underbart att skopa åt sig en mugg full av chips och ta ett par glas cola. Har aldrig smakat bättre! Bara 8 km kvar till målgång! Jag tror det var här som vi alla började inse att vi faktiskt skulle klara det och ta oss hela vägen. Vilket kändes stort eftersom jag innan aldrig hade trott att jag skulle klara 40 km ens en gång..

När vi nådde marathonmarkeringen fick vi ny kraft! Nu var det distansrekord för samtliga i vår lilla grupp - Gemma var den i gruppen som hade gjort en full mara innan och nu var även hon utanför sin comfortzone. 3 km kvar till nästa vätska! Jag bjöd mina medspringare på geléhallon för att fira - och aldrig har de smakat så bra.. Kroppen - framför allt benen - kändes möra men huvudet var förvånansvärt piggt - min strategi att äta o dricka ordentligt hade funkat!

När vi till slut nådde Rudan-området bjöds det på öl i sista depån. Egenbryggt dessutom. Nu var det bara 3 km och 5 backar mellan oss o målet. Långt där framme såg vi även Christina! Vi pratade inte särskilt mycket den sista biten - men plötsligt så hade vi tagit oss upp för den sista långa och jobbiga backen och såg målet nedanför oss. 50 km - vi hade grejat det!  När vi korsade mållinjen stod klockan på 7:54 - 6 minuter före maxtiden på 8 timmar. We are the champions - of the World! Lyckan var total - och samtidigt var det knappt att man fattade det själv! Jag hade genomfört min andra ultra!  Marathon-Mia - denna ultragudinna - mötte oss med medaljer!  Det fanns smågodis i massor och vi fick alla var sin SUM-t-shirt som jag kommer bära med stolthet!

Nu har man riktiga "bragging rights"!

SUM - en plan tar form..

Imorgon är det dags! Jag ska ta mig an ultraloppet SUM och jag har ingen aning om hur det kommer att gå. Men jag har en plan ...

Har tänkt att ligga på en fart (eller tempo kanske man ska kalla det?) som möjliggör att jag kommer 5 kilometer per 40:e minut. Det ska vara mitt ultratempo och förhoppningsvis kan jag då ta mig i mål på strax över 7 timmar. Vilket ger mig en hygglig marginal till maxtiden på 8 timmar.

Så här blir det:

Alby Friluftsgård (ca 17 km)ska jag vara framme vid efter ca  2 timmar & 20 minuter

Brakmaren (ca 25 km)  8 km avverkas på ytterligare 70 minuter : 3 timmar & 35 minuter

Åvavägen (ca 34 km) 9 km tar ca 72 minuter o 5min för depå: 4 timmar & 47 minuter ca

Dalarövägen (ca 42 km) 8 km ca 70+5 minuter stopp: 6 timmar & 02 minuter ca

Rudans Gård (ca 47 km 5 km ca 40+5 minuter stopp: 6 timmar och 47 minuter.

sista 3 km 30 minuter (för då är man riktigt trött o det är kuperat): 7 timmar och 17 minuter.

 

Planen är ju en ram att hålla sig i och risken är ju att det går långsammare än så på partierna man

trailar! Men det ska bli kul att se om nåt av detta stämmer imorgon!

 

Runstreak - nu i fjärde veckan & uppladdning inför SUM

I dag firar jag att min runstreak nu varat i 23 dagar. Har under denna tid inte känt mig sliten alls utan bara starkare och starkare. Sträckorna som jag sprungit har varierat från 3 km och uppåt - längsta hitintills är strax under 12 km.  Veckodosen har under de sista två veckorna legat på strax över 40 km.

På lördag är det äntligen dags för det verkliga kraftprovet - då ska jag nämligen springa SUM - loppet som jag varit på väg att starta i två gånger tidigare men inte fått till det. Men nu är det äntligen dags och det finns alla förutsättningar för att det blir värsta mingelpartyt för ultratokar. Under min korta ultrakarriär har jag träffat så många underbara människor och på lördag står jag tillsammans med en hel del av dem på startlinjen! En stor fördel med att delta i ultralopp är ju att man hinner prata en hel del med sina medtävlare när man inte springer för segern... (räknar med att det kommer ta minst 7 timmar innan jag är framme vid Rudan).

För att motivera mig lite extra har jag även lovat att jag ska skänka 10 kr per avklarad kilometer till Barncancerfonden (inspirerad av Aron Anderson och hans härjningar på Lidingöloppet och Tjurruset). Då måste jag ju göra allt för att lyckas!

Resten av veckan kommer vara lugn rent löpmässigt - bara små korta o osnabba pass på 3-4 km - för att vila upp mig inför lördagen!

SUM i sikte och dags för en runstreak

Har nu tagit tjuren i hornen och anmält mig till SUM. Förra året kunde jag inte delta i loppet eftersom mitt knä blev överansträngt. I år har jag enbart gjort lopp på dryga 2 mil så förberedelsemässigt är det inte så bra. Men eftersom en hel drös av människor som jag verkligen gillar att hänga med nu är anmälda till loppet så vill jag i alla fall göra ett försök. Sen gör det inget om jag bara orkar 3 av 5 mil tänker jag nu..

För att komma igång ordentligt beslutade jag mig i helgen för att påbörja en runstreak. Nej, jag ska inte springa naken i skogen - runstreak har väldigt lite med engelska fotbollssupportrar att göra.:-)

Runstreak innebär att man springer varje dag - hur pass långt bestämmer man helt själv. Har därför lagt ribban på 3 km - dvs jag ska springa minst 3 km varje dag framöver.  Antalet dagar man streakar är också flexibelt. Min stora förebild och inspiration Elin Ragnarsson inledde en runstreak för mer än ett år sen- hon har nu sprungit varje dag  i drygt 450 dagar! Och där ingår även en del ultralopp!  Kan hon så borde ju jag också kunna - tänkte jag- fast hon är ju typ 20 år yngre. Men ålder är å andra sidan bara en siffra..säger jag.

Blir kul att se hur det går framöver - igår inledde jag runstreakprojektet med en lugn tur på just 3 km. Har en förkylning som nästan är över och inleder därför nu i ett makligt tempo.

Makligt tempo blir det dock inte för Bootcamp-gruppen som jag leder i kväll i Västerhaninge. De ska hårdköras  - näst sista passet i denna omgång (3 pass i 6 veckor) så nu får de visa vad de kan!

Älskar Ångaloppet! Underbar dag trots usel förberedelse..

Vilken dag det blev - trots att det var ovisst länge om jag skulle kunna starta. Hade oturen att bli förkyld direkt efter Amfibiemannen.  Vilket var väldigt dåligt tajming eftersom vi drog till fjällen veckan efter. Min plan var att backträna och traila runt i Idre men istället fick det bli promenader ner till Ica och lite utflykter upp till fjället istället. Fick helt enkelt vila mig i form - och det funkade över förväntan!

Lerigt på årets Ångalopp! Foto: Lotta Silwer

Söndagen bjöd på ett fantastiskt väder och jag var väldigt glad att starten låg redan vid 10-tiden eftersom det inte blir som varmast föränn efter kl 12. Våtdräkt var helt onödigt så jag tog min snygga triathlondräkt istället. Sjötemperaturen skulle ligga på 22 grader och i havet ca 17 grader - helt perfekta förutsättningar helt enkelt.

Jag och Chaly anlände till Ånga en dryg timme innan start - hämtade ut startpåsar - stod i en lång toakö och klistrade på oss våra startnummer! Nu skulle det köras på! Vi var bägge larvigt övertaggade och samtidigt lite ångestfyllda över den första inledande löpningen  - 7 km - före första simning. Men det var bara att gilla läget!

Starten gick och vi la oss bak i fältet - här gällde att inte gå på för hårt i inledningen - det är lättsprunget och väldigt lätt att få upp pulsen för högt. Eftersom jag precis blivit frisk var jag mån om att ta det lite lugnt. När vi sprungit i en dryg kvart började det komma killar från startgruppen bakom oss och springa om. Det var inte så mycket att göra - bara att ställa sig på sidan av stigen så att de kunde passera. Skogslöpningen var mycket stökigare än vad vi kom ihåg från året innan - eller hade vi helt enkelt förträngt det?

När vi till slut kom fram till första simsträckan blev jag glatt överraskad över hur bra det gick. Jag hängde på Chalys fotsulor och bara gled fram bland alla plaskande människor. Inte alls som förra årets nära-döden-upplevelse när jag svalde halva sjön. Har alltid sett simningen som min sämsta gren men nu har det hänt något. Jag tar mig faktiskt framåt snabbare!!

Årets Ångalopp var tungt - allt regnande under sommaren hade resulterat i att det fanns gigantiskt med lera överallt. Segt för benen - nyttigt för huvudet.. Men trots detta så rörde vi oss fortare än förra året - trots att vi inte är några trailtokar direkt. Även detta år har vi lovat oss själva att vi ska springa mer trail till nästa tävling!

Roligast var det när vi kunde springa om nåt lag och sen utöka vårt avstånd rejält på simsträckorna. Helt fantastisk känsla när man får till det och hamnar i ett skönt flow!

Efter att ha simmat sammanlagt 23 gånger och sprungit 2 mil kom vi äntligen till målet på 3 timmar och 52 minuter - nästan en kvarts förbättring mot förra året. Vi var så lyckliga över att ha gjort loppet på under 4 timmar! Även om Amfibiemannen var ett härke och iskallt så gjorde det loppet att Ångaloppet kändes enklare (ja - i vart fall på simdelen). För löpningen är mycket tuffare på Ånga än på AM. Benen var stockar när jag kom i mål. Men glada stockar i alla fall - som blev belönade men en underbar massage innan vi drog hem!

Plötsligt så har det gått en månad..

och jag har inte legat på latsidan.  Har under den senaste månaden snittat på dryga 3,5 mil i veckan. Det är inte helt enligt plan utan något under men vissa helger har det inte gått att få till all träning som jag velat. Och så har det varit lite förkylningskänningar emellan också. Men tacksamt nog så har det inte blivit någon mer sammanhängande sjukdom!

Igår var det dags för årets första trail! Och det var superkul men också fruktansvärt jobbigt i början innan jag kom igång. Stockholm Trail ordnade med provspringning av banan där loppet ska gå sista helgen i juni. Vi samlades vid foten av Hammarbybacken för en gemensam uppvärmning. Sedan var det dags att dela in sig i två grupper - 10 km och 15 km. Och jag är så glad att jag valde den kortaste distansen! För banan var tuff och krävande. Både fysiskt och mentalt. En av tjejerna som var med vek ner sig under den första kilometern med orden "jag är nog inte riktigt i form än". Men jag bet i trots att pulsmätaren larmade som en galning vid de inledande backarna.  De första kilometrarna innan kroppen väckts till liv är de värsta, sen börjar allt att klicka igen.  Och det gjorde det också.

Det var också premiärtur för mina nya fina Icebug Acceleritas. Enligt reklamen ska de vara det bästa för att få grepp på blöta klippor och ha en låg våtvikt. Och jag kan bara säga att de funkade över förväntan. Det är ju alltid en chansning att springa lite längre med helt nya skor och det enda jag gjorde innan var att ha skyddande vaselin på fötterna för att förebygga skavsår. Jag har också köpt skor som är en storlek större än de jag använder normalt eftersom jag ska använda skorna på den varma delen av året och mina fötter har en tendens att svälla upp. Skorna har en låg vikt och är supersköna att springa i. Jag upptäckte bara en enda nackdel med skorna igår och det är att man kan få så bra grepp på klippor att man ibland får ett tvärstopp när man tror att man ska glida neråt.

10km-gruppen startade ihop men efter ett tag blev det automatiskt en uppdelning där jag hamnade i gruppen mellan den snabba och den långsamma. Vi var alla lite ringrostiga i traillöpningen men kunde ändå hålla upp farten när det inte var allt för tekniska partier. Dessutom fick vi bonusmetrar när orienteringstjejen som ledde gruppen missade lite och vi fick klippklättra en kort sträcka!

Jag kan bara summera gårdagens övning som mycket lyckad och jag blev ännu mer taggad för att springa trail. Så på lördag blir traillöpning i Rudan på den kuperade 16,7-kilometers slingan. Vädret verkar bli hyggligt så det kan bli riktigt mysigt!

Tidigare hade jag planerat in att springa Åda Wildboar denna helg men den får vänta tills nästa år istället. Förhoppningsvis så blir det Vildsvinet i Sollentuna nästa söndag istället. Jag sprang det loppet förra året och det var superkul. Som Tjurruset fast -4500 personer på superfina skogsstigar!

Tålmodig träning efter två sjukdomsomgångar gjorde susen! Nu börjar det roliga!

Denna vecka inleddes på bästa sätt. I tisdags var det varmt väder med mycket sol och jag kunde därför inte avstå från att ta en runda på lunchen. Hade en tanke att försöka hålla fart på ca 6:30 min/km i 7 km. Det borde jag ju orka - tänkte jag.  Sprang på ett par kilometer och sneglade sen på klockan - och studsade till. Tiden var helt fel -  sista kilometern hade gått på 5:30 min/km. Kunde den ha mätt fel började jag undra? För jag sprang i ett skönt tempo och i vanliga fall brukar jag snitta på 6:45 min/km då. Peppad av den uppenbara förbättringen fortsatte jag min runda längs ett vårrusigt Norr Mälarstrand - fylld av barnvagnar och andra vårystra löpare.  Jag njöt och kände mig urstark - kan det ha berott på att det var första turen med 3/4-tights och att solen gav mig en unik kraft? Har ingen aning om detta spelade in men plötsligt såg jag att jag hade avverkat 5 km på under 30 min (29:40) - vilket heller aldrig har hänt på senaste året.  Då fick jag lov att stanna och ta en glädjeselfie! Den här turen måste sparas på allra bästa sätt!


Turen fortsatte sedan i lätthetens tecken och nu ville jag inte sluta springa - 7 km kändes för lite. Så jag fortsatte en liten bit till.. Min absolut bästa runda på väldigt länge var ett faktum - bara en dryg månad efter min senaste förkylning. Allt kändes så rätt!  Och jag kände stor tacksamhet över att jag hade tagit det lugnt i uppstarten efter sjukdomsperioden och satsat på att bygga upp. För här kom belöningen!

 



Det rullar på..

I förra veckan var jag äntligen igång igen och hittills går allt enligt plan.  Jag har ännu inte sprungit mer än en dryg mil men det ska det bli ändring på! Till lördag är 14 km inplanerat..

Genomförd träning denna vecka:

Fredag    Bodypump + löpning 4 km med Raffe (hund)
Lördag    Simning 1500 meter (första simpasset på bra länge!)
Söndag   Löpning - 10,5 km - Brantbrink- Harbro-Brantbrink
Måndag Cykel t o r jobbet, crosstraining (lunchen) och avslutade dan med 5 km löpning med Raffe
Tisdag    Cykel t o r jobbet, lunchlöpning 7 km

Kommande träning denna vecka:
Onsdag  Cykel t o r jobbet
Torsdag  Lunchlöpning 7 km
Fredag   Cykel t o r jobbet
Lördag    Löpning 14 km

Nu gäller ju också att börja planera in vilka lopp som det kan vara kul att springa framöver.
Min lista just nu.

Lopp som jag planerat att springa innan sommaren

Åda Wild Boar, Trosa - traillopp lördag 18 april - det blir nog 22 km-alternativet
Vildsvinet, Sollentuna - traillopp söndag 26 april - 9 km - var superkul förra året!
Aros Marathon. Uppsala -lördag 2 maj - fast halva sträckan -d v s 25 km
Lida Ultra Marathon 16 maj - om vi inte ska åka iväg under långhelgen

Sen kan det nog bli något mer - men jag försöker att hålla ner antalet nu för att bygga långsamt.. I år ska jag se till så att jag kan genomföra SUM i oktober!

Vårkänslor och ny kärlek!

Det var visserligen kallt i morse men solen tokvärmde och fick mina ben att lunka på så fint. Helt klart att energin ökar med ljuset!  Och dessutom satte jag nytt distansrekord på transportlöpningen genom att springa en extra liten vända och därmed öka på distansen med en dryg kilometer. Totalt blev det 7 km på ganska exakt 49 minuter. Känns verkligen att man har kommit igång då man inte väljer den kortaste vägen utan gladeligen addar en kilometer!  När jag en gång startade med transportlöpning var jag glad om jag orkade springa hela sträckan utan att gå. Det var inte alltid givet.

Dessutom genomfördes dagens runda med mina nya fina Hoka One One-skor och de är verkligen en höjdare. Superdämpade och väldigt bekväma. Helt klart motsatsen till barfotaskor men jag gillar det. Kan man bli kär i ett par skor? Jag tror nog det!

Genomförd träning denna vecka:

Måndag - 5 km löpning i lugnt tempo
Tisdag - Bodypump på lunchen
Onsdag - löpning 7 km från jobbet (7min/km)
Torsdag - Löpning till jobbet (7 km)

Igång igen!

Första veckan efter förkylningsomgång 2 är nu avklarad. Och det gick faktiskt över förväntan! Inledde med ett par dagars promenerande på lunchen - dryga 2 km per dag. På onsdagen var det dags för första löppasset - det blev 5 km i vääldigt lugnt tempo på veckans soligaste dag. Det gav verkligen så mycket för själen! Det var ren lycka att vara ute, omklädd och sakta tuffa längs vattnet vid Kungsholmen! 

På torsdagen jobbade jag hemma och passade då på att ta ett pass ihop med hunden. Det blev också ett lågintensivt pass - denna gång hela 7 km. Tog nästan en timme men vem har bråttom? Jycken var toknöjd och sov gott resten av dagen!

På fredagen fick det bli vila och på lördagen var det dags för Trigger Point på gymmet följt av ett 5 km-pass på löpbandet (också lugnt).

På lördagkvällen slängde jag iväg en fråga till en kompis om vi skulle ta ett cykelpass på söndagen och så fick det bli! Tidig start vid 9.30 och sen bar det av i blåsten. Vi hade bägge kvar våra dubbdäck på crossarna så det var lite slit i början med motvinden men efter en knapp timme fick vi vinden med oss och då kändes det helt fantastiskt! Uppförsbackarna var inte mina vänner denna dag - men det är ju inte så konstigt efter all sjukdom. Trösten är ju att nu kan det bara bli bättre - det tyngsta har jag bakom mig! En obligatorisk fika i Rosenhill fick det också bli!

Kom hem i god tid till herrarnas 5-milare och kunde konstatera att dessa fantastiska idrottare skidade på i ett högre tempo än vad jag cyklat i på rundan. Och då var det svåråkt i Falun ska man tänka på.. Grymma prestationer i skidspåret helt enkelt!

Denna vecka blir det fler löppass och mer styrketräning - nu ska kroppen få komma igång igen!

Måndag - 5 km löpning i lugnt tempo
Tisdag - Bodypump på lunchen - löpning 7 km på kvällen (7min/km)
Onsdag - Vila
Torsdag - Löpning till jobbet (7 km)  - Indoor running på lunchen
Fredag - Bodypump
Lördag -  lugn 1-milare -  simträning på lördag eftermiddag, Mörbybadet
Söndag - vila

Dags att börja om...igen

När januari började var jag väldigt pepp och lycklig över att ha kunnat träna hela julledigheten - till skillnad mot förra året - då träningen blev 0 och året inleddes med knäont och negativa tankar.  Tyvärr varade denna framgångsvåg inte så länge  - i slutet av januari blev jag förkyld och därmed blev det ett par veckors träningsuppehåll. Men jag var positiv  och lät mig inte nedslås av detta. Startade då om men efter ett par veckor kom förkylningen tillbaka - nu tre gånger värre! Har därför tillbringat en vecka i hemmet med feber - helt sänkt med täppt näsa och skitjobbig hosta.

Vi har hund och det är väl det som är räddningen i all denna misär. Jyckarna måste ju ut - även när kroppen säger nej till att gå mer än tio steg. Har därför släpat mig ut oavsett hur jag mått och nu i efterhand känner jag en tacksamhet över detta. Även om löpningen just nu är helt off så rör jag mig i alla fall något. De senaste dagarna har jag varit feberfri och nu känner jag hur styrkan börjar återvända i kroppen - även om det just nu är långt borta att springa flera mil.

Det är helt enkelt dags att börja om...igen! Idag inleder jag med en lunchpromenad och lagom till helgen planerar jag de första ansträngande passen. För nu jäklar är det dags att sätta fart!

Nu är det dags att komma igång

Fick en envis förkylning i slutet av januari som nu tagit drygt två veckor att få bort. För att inte göra samma misstag som tidigare (gasa på för mycket innan kroppen är återställd) så har jag därför inlett väldigt försiktigt. I fredags blev det ett Body Balance- pass som är en mix av pilates, tai-shi och yoga. Bra för smidighet och rörlighet utan att pulsen går upp allt för mycket. Dagen efter blev det ett Trigger Point-pass (rulla o trycka på ömma muskelpunkter) och därefter ett kort pass på löpbandet á 3 km. Men eftersom det var kanonväder på eftermiddagen fick det också bli lite utelöpning ihop med hunden, 8 km lyckades vi få ihop. Löpningens dag ska firas ordentligt!

Antilopens år

Jag har sen tidigare en kortlek med olika djurkort i - s k Power Animal Oracle Cards.  De kan användas i olika guidande sammanhang så jag bad korten om ett tema för detta år. Hur ska jag tänka, göra och planera? När jag såg kortet skrattade jag gott för mig själv samtidigt som jag insåg att det faktiskt inte kunde bli bättre. 2015 kommer blir ett riktigt bra år!

Det handlar om att jag måste bli bättre på att ta beslut och framför allt göra en sak i taget. Vill jag springa, så spring- komplicera inte livet i onödan. Lita på intuitionen och go for it helt enkelt. Och sen är det ingen nackdel att antiloper faktiskt är riktigt bra på att springa..

 

Just därför kommer jag inte att springa något lopp nu i helgen. Jag är helt enkelt inte riktigt där än. Igår sprang jag 11 km och nu ska jag inte öka på för fort.  Knäet kändes bra och får inte äventyras. Min plan är att max öka på veckans långpass med 2 km varannan vecka så att jag i maj återigen kan starta i Lida Ultra Marathon. Styrketräning minst en gång per vecka och jag ska köra multibanan i Lida så ofta det går.

 

På måndag ska jag göra ett nytt försök att blåsa liv i löpargruppen som utgår ifrån Tungelsta. Jag hoppas verkligen att någon mer dyker upp då!