Hammarby Alpin Marathon eller inget varv är det andra likt..

Jag kan hålla med om att det verkar knasigt. Att springa ett marathon på en tvåkilometers-slinga. Dessutom att lägga denna slinga så att en tredjedel av banan går i en skidbacke. Uppåt - med 85 meters höjdskillnad per varv. För det blir ganska många varv och en hel del i höjdskillnad.. Men samtidigt så är detta just charmen med loppet - att det är lite knasigt och inte helt givet om det ska gå vägen.

Min vision inför loppet var att jag ville få till minst 10 varv och få ihop åtminstone en halvmara men samtidigt hoppades jag också på att orka något längre.  Backträningen under säsongen har i det närmsta varit obefintlig -förutom ett pass i Hammarbybacken knappt tre veckor före loppet då jag gnetade ihop 7 km (både upp- och nedför).

Min enda förhoppning denna vackra vinterdag var att jag under min runstreak (numera avslutad)  lyckats bygga upp en grundstyrka och uthållighet som jag skulle ha nytta av under loppet. Jag hade också ett par stavar med mig som hjälpmedel under loppet. Strategin var klar - gå uppför i hyggligt tempo och springa på nerför och på flacken så länge benen var med mig.

Eftersom nummerlappen först ska hämtas högst upp på toppen fick jag tillfälle att känna på backen på vägen upp till depån. Där blåste det rätt bra, kan man säga. Den första riktiga kylan hade också slagit till. Icebugsen greppade dock bra och kändes som det givna valet för dagens aktivitet.

Sammanbiten väntan inför start!

Fördelen med en kort slinga är att man kan ha alla prylar vid varvningen och snabbt nå dessa vid varvningen. Även om det fanns goda grejor i depån så hade jag lite komplement i form av chips och några gels med mig. Efter att ha lagt grejorna på plats så gick jag ner för berget (starten sker vid backens början) för att komma ur blåsten. Det var tillräckligt kallt ändå!

Äntligen var det dags för start och jag hittade lite folk som jag kände igen - bl a Sten Orsvärn från klubben som är ruggigt stark på alla långa lopp. Han pratade om att springa varje varv på 10 minuter - det är respekt! Själv hoppades jag att klara varje varv under 20 minuter..

Så var det äntligen dags att ge sig av! Tog det lugnt i början - ville inte stressa så jag hamnade bland de sista i ledet.  Backen kändes rätt lång på första stigningen men till slut var jag uppe. För att börja färden neråt igen - innan det var dags för nästa stigning.

Blev glatt överraskad vid andra varvningen då jag upptäckte att min fart var betydligt bättre än vad jag hade räknat med. Det hade gått på ca 16 minuter. Skulle jag orka hålla en sån fart länge eller var det dumdristigt? Kände att jag inte hade så mycket på att förlora att testa. Så jag fortsatte i samma tempo i 7 varv till. Sen började det onda att komma. Värst var det i stortårna. Skorna kändes för små när jag sprang neråt så tårna låg emot hela tiden - inte alls skönt. Fick ta det väldigt försiktigt nedåt och springa på mer när det var flackt istället. Nu började jag fundera på hur länge jag skulle fortsätta. Men 10 varv minst hade jag ju bestämt!

När jag gjorde min 10:e passering ville jag verkligen inte sluta trots smärtan i tårna. Benen kändes fortfarande bra. Halvmara + 5 km får det bli - tänkte jag. Det är ett bra mål & ett schysst långpass. Men när jag kommit dit så tänkte jag  - äh det får bli 4 timmar jämt och tog ett varv till.  Men där började jag känna hur krampen kom krypande i benen trots kopiösa intag av saltgurka under varvningarna. Så när klockan visade 27 km gick jag av banan. Men inte besviken utan väldigt nöjd! För jag hade lyckats med något som jag inte trodde var möjligt - att springa nästan 3 mil - varav en tredjedel är uppför!

Kan bara säga att Hammarby Alpin Marathon är ett kanonlopp - det är bra arrangerat och dricka-mat-depån är outstanding med tanke på det låga priset för loppet (250 kr).  Stämningen bland de som springer är fantastisk - alla peppar och hejar på varandra!

Det jag tar med mig till nästa års lopp är - för att springa backe bör man träna på - att springa backe! Och ha en storlek större i skorna (vilket jag egentligen vet men ändå inte tänkte på).  Och det är ingen nackdel att ha stavar som inte väger alltför mycket..

Nästa år - då jäklar ska jag ta hela marathonsträckan - det lovar jag!